Long time ago….

DSC_9032

Av olika anledningar har jag inte orkat skriva något på flera månader – ingen särskild egentligen, men fokus har varit på annat håll. Idag är sista lediga påskdagen och det är skönt att bara vara hemma. Vad har då hänt sedan sist? Tja, inte så mycket förutom att renovering av vardagsrum/kök har blivit färdigt. Golv lagt, väggar målade och lister satta, även trösklar sitter där de ska sitta. Det är ”bara” de där tavlorna som ska tillbaka upp och kanske lite gardiner – men det får ta den tid det tar. Annars då? Tja, barnen växer ju så klart och eftersom jag inte har tillräckligt med ändamål jag engagerar mig så har jag börjat driva frågan att få kommunpolitikerna att bygga ut låg/mellanstadieskolan i vårt område. Varför inte få med sig alla vårdnadshavare i både förskola och skola? Nä, jag driver det så klart inte helt själv, men var den som drog igång det hela. Däremot har jag lyckats parera så att andra föräldrar varit till nämndsammanträde etc för att lämna över våra önskemål – och det ser ut att ge frukt!

Jobbet är utmanande, roligt och givande. En klient tyckte att jag skulle öppna egen klinik och ta 1400 kr/timma istället för att harva statligt 😀 Jag ser det som smickrande, men tror nog att jag stannar i tryggheten istället :).

Under påsken var vi ute så mycket det gick, även om vädret inte alls var särkilt kärvänligt. På en av turerna hittade jag denna lilla rackare. Och som ormfobiker känner jag mig nöjd med att kunna sitta ner på huk så pass nära att jag fick denna bild med mig hem. Jag hoppar nog inte på fotoutmaningen alls detta år, men kanske skulle kunna bli lite mer frekvent här i alla fall. Kameran har inte legat i dvala helt, även om den skulle behöva vädras lite mer.

212 (av 365+1): 4 Aj!

dsc_4681

Aj! Den stackars lilla musen från förrådet gick ett dystert öde till mötes…. kan dock meddela att hästen inte fann den särskilt tilltalande, utan det lilla djuret hamnade i buskarna istället.

Det är ju ett par stycken som är med i fotoutmaningen som redan är klara med alla teman. Jag kommer således inte hinna med det i år. Men det går å andra sidan i linje med min ambition att sänka ribban och inte stressa i onödan. Det känns som om familj, hus och jobb får gå före det mesta annat. Även om hus just nu känns som sista prioritet 🙂 De där dammtussarna trivs rätt bra i hörnen. Å andra sidan – när man får respons som jag fick idag på jobbet så känns det som om jag är på rätt ställe yrkesmässigt. De flesta dömda klienter känner väl kanske inte en enorm drivkraft att komma till frivården. Men när någon säger ”jag kommer gärna två gånger i veckan om du har tid för det” – tja, då kan man inte annat än känna sig nöjd. Tyvärr finns inte tid för det, så hen får nöja sig med en gång i veckan.

Jag har varit ute med kameran lite grann den senaste tiden, så tänkte försöka dela med mig lite grann av det i alla fall, så ni inte glömmer mig 😉

168 (av 365+1): 221 Oväntat möte

DSC_0197

På vägen mot hallon- och smultronjakten (efter att vi fått tillräckligt med blåbär) fick jag ett oväntat möte – den här stora larven. Först trodde jag att det var en mördarsnigel. Men när jag väl dokumenterat den och den därefter trillat ner från grässtrået så såg jag att den ju faktiskt hade små ”fötter” på undersidan. Vilket ju larver har, och inte sniglar…. den ville inte samarbeta med oss och visa upp sig igen, utan rullade ihop sig och ville helst undgå oss jättar. Inte så konstigt kanske. Jag lade upp bilder på fb en stund senare och fick genast feedback att det var en Större snabelvärmare. Det blir i slutändan en rosa fjäril.

119 (av 365+1): 244 Reaktion

DSC_4084

Igår eftermiddag avslutade vi långhelgen med en cykeltur i skogen. Med de stora på varsin cykel och lillan i sitsen bakom mig (och maken på sin) tog vi oss genom bokskogen till ett kärr inte långt härifrån. Bokskogen är så där härligt ljust ljust grön just nu! Lövely!!! 😉 Vi stannade till vid kärret och kastade lite sten i vattnet och åt lite frukt, och tuffade vidare på vår tur. Then it happened…..!!

Jag tillhör ju den skara ormfobiker som fryser till is när en orm kommer i närheten… stor som liten…. Hur tror ni då att jag kände mig när jag kör över en orm på vägen precis framför mig. Min reaktion: jag skriker i högan sky ”Jag körde över ormen, jag körde över ormen!!!!” och stannar cykeln. Resten av familjen undrar vad jag egentligen sysslar med….. Men ser ni!!! Jag vågade mig av cykeln och lyckades på skakiga ben och med skakiga händer ta en bild på fanskapet! Barnen tycker det är jätteroligt att jag är löjligt rädd för ormar och skrattade åt mig. Klara försökte tala ormspråket (som de gör i Harry Potter)…. 😀 Minns inte vem, men någon försökte ta tag i ”svansen” på den…

98 (av 365+1): 5 En doft av sommar (Eget tema)

DSC_2200

Det utlovades solsken idag, med inslag av moln. Morgonen började utmärkt, men frampå förmiddagen hopade sig molnen och det kändes som om dagen inte skulle bli så där härlig som vi hade trott. Men så stod minstingen vid dörren i köket och såg längtansfullt ut mot sandlådan, så vi klädde på oss och gick ut ändå. Och det var ganska kyligt ute… Hela familjen tog sig ut och vi röjde lite i trädgården, tömde garaget på lite skräp och en av barnens kompisar kom över och lekte. Solen tryckte undan molnen och barnen kunde ta av sig sina överdragskläder. Krocketspelet togs fram, badmintonracket likaså och barnen roade sig utan större debacle. Efter lunch gick de ut igen och fortsatte sin lek innan det var dags att packa matsäcken till mellantösen som hade Mulleträff idag. De skulle till bäcken och leta efter djur med sina håvar – vi andra åkte till leksaksaffären för att ersätta deras julklapp. Det är nämligen så att våra fina Caesar kommer vi försöka hitta ett nytt hem till… :(. Han togs på bar gärning med att bajsa mitt på gräsmattan. Jag upptäckte därefter att det inte är första gången han gjort så. Och att ha en katt som inte gräver ner efter sig fungerar inte. Visserligen kan vi aldrig skydda oss från grannkatter som ev gör det i vår trädgård. Men när vår egen gör det så är det inte så skoj. Vi har lagt ut några krokar så att han kan få ett annat hem och förhoppningsvis kommer det lösa sig under helgen. Det känns viktigt att han får ett kärleksfullt hem… och makalöst trist att det blir så här.

Hemma igen sken solen från en klarblå himmel och när de stora barnen gick in för att bygga ihop sitt nya lego (dvs ”julklappen”) så stannade vi vuxna och minstingen (som sov i vagnen) kvar ute. Maken tog fram gräsklipparen och när jag låg på marken och fotade mina vitsippor under syrénbusken så upplevde jag en doft av sommar – med det nyklippta gräset och den inbillade känslan att jag nästan kunde höra syrénblommorna kämpa sig genom knopparna….

71 (av 365+1): 199 Mönstrad

DSC_9890

Idag känner jag mig bitter…. blä, en ganska bra dag idag egentligen, men det känns mest skräp just nu. Jag vet ju vad det beror på i alla fall. Det tär på humöret att ha varit ”instängd” med sina barn…. Får man ens säga så? Förmodligen inte, men man behöver lite av en paus ibland för att orken ska finnas där. Och jag tror det lite grann var droppen när jag var inom dagis i eftermiddags för att lämna en blankett, och personalen berättade att det var ett barn på grannavdelningen som kräkts inne på dagis – nu igen… Vilket innebär att jag inte kommer lämna mellantösen där den här vecka heller. Det innebär att hon kommer att vara hemma i fyra veckor… utan att själv ha varit sjuk. Det är ju tacksamt att hon är frisk, men jag blir så less på att de inte kan få ordning på den där förbaskade kräksjukan…. *suck, suck, dubbelsuck*. Kanske, kanske, kanske att jag lämnar henne en stund i morgon så att hon kan leka ute på gården med de andra barnen en stund, men hämta hem henne innan de går in för lunch…. kanske…

Dagen har i övrigt varit väldigt bra. Vi åkte till Tropikariet för att titta på både söta och läskiga djur. Barnen tycker så klart att det är hur roligt som helst att skoja med mamma som är så där löjligt rädd för ormar… 😉 Ok, lite av bitterheten kan känner ikväll är (ganska löjligt egentligen) att bilderna jag tog på Tropikariet blev bara skräp :(. Denna bild var väl den enda som blev bra…. Bah! En vackert mönstrad kameleont.

Please, please, i morgon blir det bättre – ok?

63 (av 365+1): 146 Klappa

DSC_8456

Det där med att klappa katten fint när man är ett år gammal är inte särskilt lätt. Men fascinerande är att Caesar inte rör henne, trots att hon slår leksaker i huvudet på honom, sätter sig på honom i fåtöljen och drar honom i svansen. Nu förstår jag ju att djur instinktivt känner av om en person gör saker med vilje och är ett hot – vilket hon ju så klart inte är.

50 (av 365+1): 233 Plast

 

DSC_8433 (kopia)

Idag har det varit en sån där dag som man inte riktigt tror att de är sanna…. Inget tjafs mellan barnen – på hela dagen. Inget tjafs mellan barn och mamma – på hela dagen. Stort jubel när jag breakade nyheten att vi skulle till lekland när vi hämtat H från skolan. Inga protester när vi skulle lämna Drakens Lekland på seneftermiddag efter tre intensiva timmar – vilket ju egentligen är ganska vanligt trots att de är röda som övermogna körsbär i ansiktet. Inget tjat om leksaker från den intilliggande leksaksaffären, inget gnäll när jag sa att det räckte med en slush och en korv med bröd. Inget gnäll när jag ställde fram sesamlax, ris och broccoli på bordet till middag. All mat åts upp…. Inga större protester när läxan skulle göras, inga större protester när tänder skulle borstas och gå till sängs. Vad hände liksom?

Och dessutom har Caesar gjort alla sina behov på lådan – han har visserligen varit i tvättstugan större delen av dagen, men ändå. Väl ute hos oss kan man ju alltid vila i en skål av plast…. 😀

47 (av 365+1): 207 Ny bekantskap

DSC_8244

Som jag skrev häromdagen så fick ju vår kissekatt flytta hem till lagården hon föddes i eftersom hon inte blev rumsren. Usch så ledsna barnen blev, eller främst den största. Hon som har pratat om katt i flera år…. Men hon förstod ju att det inte gick att låta henne bo kvar. Vi hade dock lite kontakter på annat håll och kunde redan i fredags få nys om två små 15-16-veckorsmissar vid en bondgård i närheten. Vi åkte dit för att träffa de små lurvbollarna och blev mötta av alldeles fantastiskt fina katter. Både mamman och övriga katter som bodde där var ju så fina! Det var en av de två syskonen (av fyra i kullen) som genast visade tillgivenhet mot vår stora tös. Så han fick helt enkelt följa med oss hem – till en kostnad av två kattmatsburkar. Det blev en ny bekantskap så här inför helgen helt enkelt….

Man kan så här ett par dagar senare kanske fundera kring hur vi egentligen tänkte – den här lilla lurvtussen är ju inte tränat rumsren heller…. *suck* han har bajsat inne i köket två gånger och kissat i vår säng plus i soffan en gång vardera (plus på köksgolvet). Maken som under många år varit motståndare tycker ju inte att detta är särskilt skoj – inte jag heller så klart, men jag har troligtvis lite mer tålamod och benägenhet att försöka få detta att fungera. Just nu får han bo i tvättstugan tills han kan visa att han kan sköta sina besök på lådan – att göra nr 1 ter sig fungera väl och han vet var lådan finns. Men vi är ännu osäkra på om han verkligen förstår behov nr 2. Han har dock gjort rätt två gånger av fyra med detta behov, så nu håller vi tummarna att detta ska fungera – för keligare katt har jag nog sällan träffat. Han reagerar inte ens när vår ettåring drar honom i svansen, eller försöker rida på honom eller råkar sätta sig på honom. Och vill så gärna vara uppe i ansiktet och mysa. Sjukt smickrande, MEN, det är ju grundläggande att lådan fungerar. Han får komma ut och leka/kela/mysa med oss under korta stunder när vi har full uppsikt över honom och sen får han nöja sig med tvättstugan – vilket han verkar tycka är hyfsat ok ändå. Gemensamt har vi kommer överens om att han ska heta Caesar. Nu håller vi alla tummar och tår som finns i denna värld att det här ska lösa sig!!! OK, ni kan väl hjälpa till 😉