219 (av 365+1): 118 I bakgrunden

dsc_5262 dsc_5266

Julförberedelserna och de sista jobbdagarna innan julledigheten har liksom fått sig en törn – det är ju sällan man har tid att vara hemma lite extra så här när man ändå planerat/bokat ledighet. Förra veckan fylldes med VAB, alla tre barnen hemma ons-fre – vilket bland annat föranledde att jag inte kunde följa med till Ystad Saltsjöbad på konferens med jobbet. Nåja, de lyckades ordna så att jag kunde få följa med omgång två (mån-tis denna vecka). MEN, självklart prickade äldsta tösen in med att kräkas igår kväll. Och eftersom planen var att farmor och farfar skulle hjälpa oss den här dagarna (med förkylda barn), så grusades dessa. Det kändes inte riktigt rättvis att ha dem här med kräkande barn…. Så idag jobbar maken hemifrån och jag VABbar – inget Ystad för mig den här gången heller :(. Men tänk så många fina bilder det hade kunnat bli från Ystad…. 😦 😦

Med tre barn hemma så hittar de dessutom på lite hyss – minstingen lyckades ta sönder luciatåget. Hon halshögg pepparkaksgubben helt enkelt. Varpå mellantösen kommer till undsättning och hittade en smart lösning på placeringen av deltagarna. Lite i bakgrunden smyger även den lilla tomteflickan.

181 (av 365+1): 123 I luften

DSC_1631

Säkerligen en av Lunds mest fotograferade platser – Vårfrugatan- de rosa paraplyerna som ser ut att hänga för sig själva i luften. Tydligen hängdes de upp första gången 2014 för att belysa unga idéer och kreativitet. Det är makalöst vackert, och jag är så glad att jag hamnade vid den gatan när vi var där i lördags.

170 (av 365+1): 15 Bekväm

DSC_1608.1 DSC_1608

DSC_1608 (kopia)

Ta saker i sin takt är väl bra…. det gäller att vara bekväm med att inte stressa upp sig själv för saker som inte har så stor betydelse för vår överlevnad. Vilket gör det rätt onödigt att känna press över att komma ifatt. Att acceptera att man faktiskt inte kan göra ALLT. Inte ens i närheten. Man måste äta, man måste sova, och man måste ha människor runt omkring en som får en att må bra. Det där med att jobba är ju ganska bra i och för sig också, för det renderar lite pengar i fickan… Att vara bekväm med att stå inför människor är ju en förutsättning för att kunna göra det jag blev tillfrågad häromdagen. Nämligen att föreläsa. Igen. 🙂 Det är ju förbaskat roligt, speciellt om sådant som är roligt. Och jobbet är ju faktiskt ganska roligt.

Att vara bekväm framför kameran är däremot något jag inte är. Bakom kameran känns helt ok, men framför…. Det är ju då tur att man tränat dottern i att vara bekväm framför kameran. Även om det kommer en del protester emellanåt. Den här gången fick jag muta med både mina örhängen och med smink – och då gick det genast mycket bättre. Någon gång ska jag kanske våga mig på att fota andras barn…. när tid finns. För det var ju just det där med tiden, att vara bekväm med inse att man inte hinner allt…. Angående ovanstående bilder, så kan jag inte riktigt bestämma mig för vilken version jag gillar bäst….

154 (av 365+1): 242 Påhittig

DSC_7894

När man inte har den utrustning man önskar så får man vara lite påhittig. Jag har det senaste halvåret suktat efter att skaffa en extern blixt, men ibland får helt enkelt mitt fotointresse stå tillbaka för att vardagsekonomin får gå före…. men så småningom hittar man kanske en bra deal och slår till. Nåja, maken ropade ut mig och de stora barnen för ett tag sedan när ett märkligt väderfenomen yttrade sig. Ett stort molnsjok drog fram över himlen – lite Independence Day-inspirerat – där det drog fram åt motsatt håll från övriga moln på himlen. Men det var inte där påhittigheten visade sig. Utan jag försökte mig på att fota rosorna i kvällsljuset, blev icke särskilt bra….. Och att bara sätta handen framför blixten gjorde bilderna alldeles röd/gula – inte så vackert. Men däremot, ett litet visset blad från en gammal ros som låg där alldeles ledset på marken. Det fick liv igen genom att klistra sig fast på blixten, och vips så blev det en bild som funkade?! Så, så påhittig var jag så här på kvällskvisten 😀

152 (av 365+1): 170 Livskvalitet

DSC_7705

Jag trodde väl aldrig att jag skulle tycka att växter skulle innebära livskvalitet, men så har det blivit. Innebär det att man har blivit vuxen? Eller har man blivit gammal? Nej, nej, nej – jag fick ju höra för några veckor sedan att jag såg ut som 27…. och att det tedde sig osannolikt att jag hade tre barn för jag såg så ung ut. Hahahaha, ganska lustigt, lite smickrande och väldigt märkligt…. i verkligheten får man ju lägga på tio år 🙂

149 (av 365+1): 352 Vägskäl

DSC_7489

Här står man då vid ett vägskäl – åt vilket håll ska man gå? Ska man ta sig en svängom med sin kamrat, eller ska man attackera med en kittlingsattack? Barnen tyckte dock att det var lite pinsamt när mamman ville bjuda upp dem till dans – det var ju folk som såg oss!!! Usch, så pinsamt!